Ja som ni har märkt har det varit tyst här i bloggen vilket jag är ledsen för men det beror på att jag efter barnens vattkoppor blev sjukskriven, först på heltid i 2 v och from nästa vecka på 25 % (även om läkaren föreslog 50 % först) i 3 veckor...fast jag funderar på hoppa det och jobba mina 75 % för att slippa allt pappersjobb det blir med försäkringskassan och sen vet man aldrig om de godkänner det heller ju nuförtiden har jag förstått och det känns ju stressande bara det...sen lades mina arbettider mest lite mitt på dagen och då finns det ändån inte utrymme till så mycket återhämtning ex på fm eller em och då kan jag likabra få betalt för mina 75 %.Jag drabbades av en massa Stresssymtom/Panikångest/Nära väggen/Återhämtningsbehov det har ju varit tokycket sjuka i familjen under hösten vintern o man kämpar o kämpar o ger o ger både hemma o på jobbet men hinner inte tanka energi/återhämta mig igen förräns det varit dags igen (så även ...nu under sjukskrivningen fick hämta Hugo på fsk en dag förra veckan ju o även igår).
Det går ett tag men inte hur länge som helst...även om jag kämpade länge...mycket privata sjukor men även saker på jobbet behövde min uppmärksamhet....sen har ju inte jag "förmånen" att åka till jobb och liksom göra nått annat än att "ta hand om barn" vilket jag mer än gärna gör men ibland hade det varit skönt at åka iväg och jobba med nått annat efter allt vabbande mm...har ju barn runt mig 24 h om dygnet och med barn o ansvar kan man aldrig ju liksom stänga av...även om vi delar på det här hemma såklart när vi båda är hemma....
Ja många bäckar små blir en å som har lite sidoåar där jag nu återhämtat mig o nu ska jag ge mig ut på ån igen...med lite mer energi hoppas jag och jag behövde som sagt var återhämtningen mer än jag insåg själv först, skulle ju bara till läkaren för en remiss till kbt som jag ville o kände jag behövde men då tog läkararen beslutet att jag behövde sjukskrivas med vilket väl tog en vecka att gilla läget på bara...gissa frustrationen nu när det närmar sig utvecklingssamtalsdags mm....men har som sagt börjat inse behovet av återhämtningen!
Kramisar till er alla!
Inlägg
4 kommentarer:
Ett stor styrke KRAM till dig
Var rädd om dig, det finns bara en som du!
Kram Annette
Jag kom nyligen över din blogg och har läst tillsammans. Jag trodde att jag skulle lämna min första kommentar. Jag vet inte vad jag ska säga förutom att jag har tyckte om att läsa. Nice blogg.
Välkommen tillbaka
Smitit från jobbet en stund. Sitter och avnjuter det som kommit upp hos dig. Känns som om det är hundra år sedan sist jag vart på bloggrunda.
Skicka en kommentar